När Alfred var någon månad gammal kom frågan om dop eller inte upp. Christopher som är uppvuxen med helt okristna föräldrar hade till och med gått ur kyrkan, medan jag efter att jag varit på världens roligaste konfirmationsläger sommaren då jag fyllde 15 jobbade hårt för att bli frälst - jag gick på bibelstudier och var med i frikyrka och försökte verkligen få kontakt med Gud, men gav upp efter något år när jag aldrig lyckades få honom att prata med mig. Men när jag var liten bad vi aftonbön, min lågstadiefröken var djupt kristen och vi bad morgonbön i skolan och allt det där sitter ändå ganska djupt även om jag numera är rätt så ointresserad av religion. Och jag tycker att dop är en fin tradition, så jag envisades, och fick förstås också stöd av mamma som ju är av en generation där dop är en självklarhet. Så när Alfred var fem månader var en av mina konfirmationspräster snäll nog att komma hem till oss i sommarstugan och han förrättade ett otroligt fint dop i trädgården (där han bl.a. läste upp facebook-statusar jag skrivit om Alfred!).
Alfred hade sjömanskostym och vi var barfota och jag tror att till och med Christopher var ganska nöjd. :)
Nu ska det ju komma två barn till och jag har för mig att Christopher vid nåt tillfälle sagt att det inte ska bli nåt dop för dem, men det ska vi nog bli två om. ;) Jag tänker såhär: har prästen fel om Gud så är det liksom ingen skada skedd (barnen får lite vatten på huvudet och lite fina ord), men har han rätt så är det väl jättebra att de får bli döpta. Och så blir de äldre släktingarna glada (Christophers mor- och farföräldrar var överlyckliga över att Alfred döptes, även om de inte var i form att komma till dopet för det var en bit att åka).
Oavsett om det blir dop eller inte så har vi ganska länge funderat på gudföräldrar (det heter visst faddrar även inom svenska kyrkan numera, men jag gillar ordet gudföräldrar bättre - fadder låter för mig bara som de äldre studenter som drog med en ut för att supa när man började på universitetet). Med Alfred körde vi på stenhårt: han har inte mindre än fem gudföräldrar och ett gudband! Först är det min vän Emil och Christophers vän Linus som är gudfäder, sen tyckte vi att våra systrar också kanske borde få vara med, så både Johanna och Rebecca är gudmödrar, och så är min systerdotter (och även guddotter) Stella "gudsyster" och så är This Is Head "gudband", eftersom de bildades under tiden vi jobbade tillsammans i Malmö.
Så när vi fick veta att vi ska få tvillingar blev det lite ångest: ska vi få ihop så många till dem var?! Vi umgås ju knappt med folk sen vi fick barn... Men efter mycket funderande och dessutom lite åsiktshjälp från syster Johanna har vi kommit fram till att de inte ska få separata gudföräldrar utan gemensamma. Men vi vill gärna få ihop fyra personer som vill vara lite extra engagerade i barnen - det vi vill med gudföräldrar är egentligen mest att det ska finnas några extra vuxna som de kan vända sig till om de behöver. Vi tror att vi har en ganska bra plan nu i alla fall, och igår var min vän Nina först med att acceptera att bli gudmor, vilket jag är väldigt glad för!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar