På sistone har jag bara hittat en enda sak som känns positiv: Facebookgruppen #jagärhär. Över 40 000 människor har gått med de senaste månaderna (inklusive jag) och jobbar för att motverka hat och hot i kommentarsfält, och det funkar så bra! Jag ska inte påstå att jag är jätteaktiv, men jag är med någon gång nästan varje dag och skriver ibland och gillar andras positiva inlägg ofta, och det gör skillnad! Och jag inser att det trots allt fortfarande är en majoritet av mänskligheten som vill väl, och att det faktiskt ofta bara är en liten rasistisk klick som utgör mobben trots att medierna försöker utmåla det som att det är en "hatstorm" över hela landet mot en liten luciapojke eller vad det nu kan vara.
Det handlar förstås mycket om flyktingar i de kommentarsfält som #jagärhär har aktioner i. Jag har inte orkat ta in så mycket av eländet i Syrien, det är bara för oerhört, men i helgen läste jag en artikel i DN om Postnords paketcentral där alla paket som inte kunnat levereras hamnar. Där har de fått bygga en helt ny sektion för alla väskor som skickats till människor som flytt till Sverige och inte kunnat få med sina väskor, så någon har fått skicka dem till dem i efterhand, fast väskorna har av olika anledningar inte kunnat levereras. I artikeln intervjuade de en familj som tvingats fly från Syrien, och fick åka över Medelhavet i en ranglig båt med trasigt roder. Det var en mamma och en pappa med en femmånaders bebis och en storebror på några år, och när båten gick på grund 500 meter från stranden mitt i natten fick alla hoppa i och simma. Pappan sa att de inte kunde simma med sina små barn, varpå en av människosmugglarna slet bebisen ur mammans armar och kastade honom i havet och sa "Nu kan ni simma".
De kastade en femmånaders bebis i havet.
Jag har - fast jag vet att det är idiotiskt - någon konstig känsla av att ingen annan kan älska sina barn lika mycket som jag älskar mina. Jag undrar om det är något som alla föräldrar inbillar sig, eller om det bara är jag? Men när jag läste det där kände jag nästan föräldrarnas bottenlösa panik. De hade flytt för sina liv, för kvinnan var läkare och när regeringsstyrkor sköt ihjäl patienter på väg in till sjukhuset och dessutom redan bombat sönder en massa sjukhus, sökte sig patienter till apotek istället, och mannen som var apotekare försökte hjälpa dem med fara för sitt eget liv. De flydde först till Jordanien, och när de inte fick stanna där vidare till Turkiet tills de tvingades vidare därifrån också. De var på flykt med sina två små barn, och på vägen kastas barnen i havet (ja, de slängde i storebror också, och föräldrarna fick kasta sig efter och otroligt nog överlevde de allihop) och sen lyckas de ta sig till ett land där vi lever i överflöd, och här har folk mage att sitta i kommentarsfält och prata om att vi inte kan ta emot dem. Och nu sitter två välutbildade människor i ett litet rum i en flyktingförläggning och frun har fått veta att det kommer ta minst fem år innan hon kan få jobba som läkare igen. Jag blir mörkrädd.
Men nu i helgen samlade Musikhjälpen in fantastiska 49 miljoner kronor (18 miljoner mer än förra året) till att barn i krig ska få gå i skolan, så kanske kanske vänder det? Kanske kan vi bli mer medmänskliga igen? Kanske är vi på botten nu så det är dags att vända uppåt? Åh, vad jag hoppas det.
Det kanske är läge att börja engagera mig politiskt igen för första gången sen gymnasiet. I så fall får det bli för Centern, som är de enda som har en mänsklig invandringspolitik - det var för övrigt en artikel även om Annie Lööf i helgens DN, och hon är så bra - det är inte som många är rädda för; att vår välfärd raseras med mer invandring - det är tvärtom: vi behöver invandring för att klara vår välfärd. Jag får fundera lite på det här med politik, jag var rätt bra på det på gymnasiet, så kanske.
Om våra barn ska få en vettig framtid måste i alla fall något hända.
Det handlar förstås mycket om flyktingar i de kommentarsfält som #jagärhär har aktioner i. Jag har inte orkat ta in så mycket av eländet i Syrien, det är bara för oerhört, men i helgen läste jag en artikel i DN om Postnords paketcentral där alla paket som inte kunnat levereras hamnar. Där har de fått bygga en helt ny sektion för alla väskor som skickats till människor som flytt till Sverige och inte kunnat få med sina väskor, så någon har fått skicka dem till dem i efterhand, fast väskorna har av olika anledningar inte kunnat levereras. I artikeln intervjuade de en familj som tvingats fly från Syrien, och fick åka över Medelhavet i en ranglig båt med trasigt roder. Det var en mamma och en pappa med en femmånaders bebis och en storebror på några år, och när båten gick på grund 500 meter från stranden mitt i natten fick alla hoppa i och simma. Pappan sa att de inte kunde simma med sina små barn, varpå en av människosmugglarna slet bebisen ur mammans armar och kastade honom i havet och sa "Nu kan ni simma".
De kastade en femmånaders bebis i havet.
Jag har - fast jag vet att det är idiotiskt - någon konstig känsla av att ingen annan kan älska sina barn lika mycket som jag älskar mina. Jag undrar om det är något som alla föräldrar inbillar sig, eller om det bara är jag? Men när jag läste det där kände jag nästan föräldrarnas bottenlösa panik. De hade flytt för sina liv, för kvinnan var läkare och när regeringsstyrkor sköt ihjäl patienter på väg in till sjukhuset och dessutom redan bombat sönder en massa sjukhus, sökte sig patienter till apotek istället, och mannen som var apotekare försökte hjälpa dem med fara för sitt eget liv. De flydde först till Jordanien, och när de inte fick stanna där vidare till Turkiet tills de tvingades vidare därifrån också. De var på flykt med sina två små barn, och på vägen kastas barnen i havet (ja, de slängde i storebror också, och föräldrarna fick kasta sig efter och otroligt nog överlevde de allihop) och sen lyckas de ta sig till ett land där vi lever i överflöd, och här har folk mage att sitta i kommentarsfält och prata om att vi inte kan ta emot dem. Och nu sitter två välutbildade människor i ett litet rum i en flyktingförläggning och frun har fått veta att det kommer ta minst fem år innan hon kan få jobba som läkare igen. Jag blir mörkrädd.
Men nu i helgen samlade Musikhjälpen in fantastiska 49 miljoner kronor (18 miljoner mer än förra året) till att barn i krig ska få gå i skolan, så kanske kanske vänder det? Kanske kan vi bli mer medmänskliga igen? Kanske är vi på botten nu så det är dags att vända uppåt? Åh, vad jag hoppas det.
Det kanske är läge att börja engagera mig politiskt igen för första gången sen gymnasiet. I så fall får det bli för Centern, som är de enda som har en mänsklig invandringspolitik - det var för övrigt en artikel även om Annie Lööf i helgens DN, och hon är så bra - det är inte som många är rädda för; att vår välfärd raseras med mer invandring - det är tvärtom: vi behöver invandring för att klara vår välfärd. Jag får fundera lite på det här med politik, jag var rätt bra på det på gymnasiet, så kanske.
Om våra barn ska få en vettig framtid måste i alla fall något hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar