måndag 2 januari 2017

Ärenden med sorgligt slut

Barnen är hemma från förskolan hela den här veckan, för jag är ledig - men Christopher behövde jobba ett par timmar, så jag tog med mig barnen för att handla och lämna ett paket med overaller jag sålt på Tradera. Vi började på City Gross, där Alfred ville spela ett gripklo-spel igår, men han fick inte. Idag fick han ta med sig några mynt som han fått i veckopeng och så åkte vi dit.
Han fiskade upp nån plastgrej och en godisklubba, och så var han generös och gullig och bjöd sina systrar också, både på spelet och varsin liten plastring.
Sen körde vi vidare till ICA där jag skulle lämna paketet, och så handlade vi, och sen körde vi hemåt. Mitt på Föreningsgatan, en lång genomfartsgata, såg jag plötsligt i ögonvrån något som såg ut som en katt som sprang ut precis framför bilen, verkligen precis precis framför bilen - jag hade inte en chans att bromsa. Det kändes som att jag körde över en liten klump, och försökte se i backspegeln om jag verkligen träffat den. Eftersom baksätet är fullt av bilbarnstolar tog det en liten bit innan jag kunde se, men då såg jag en liten katt som låg still på gatan och sprätte med ena benet... :( Paniken! Jag stannade och var helt skärrad och handlingsförlamad och visste inte vad jag skulle göra, så jag ringde Christopher, som inte svarade, så då ringde jag mamma. Så såg jag att någon drog in katten mellan de parkerade bilarna upp mot trottoaren, och jag vaknade liksom till liv och vände och körde tillbaka medan jag hade mamma som försökte lugna mig i högtalartelefonen. Jag lyckades alldeles skakig fickparkera mittemot och såg en man i gul arbetarväst och två kvinnor i blå sjukvårdsskjortor och klev ur bilen. Mannen i västen sa att kvinnorna tagit med katten och nickade några meter åt höger, där det helt osannolikt tur i oturen låg en smådjursklinik, och jag frågade vad jag skulle göra. Han sa att det är inget att göra, huvudet var krossat, men att de tog hand om den åtminstone... Eftersom jag hade barnen i bilen kunde jag inte göra annat än att köra hem istället för att springa efter dem. 
Väl hemma och när jag fått in barnen (men glömde handväskan fullt synlig i framsätet) började jag gråta, och sen googlade jag fram numret till kliniken och ringde och så fort jag sagt vem jag var och varför jag ringde började jag storböla. Tjejen i telefon sa att katten dött på en gång, ryckningarna i benet var bara spasmer, så "om det är någon tröst led den inte ett endaste dugg". Den var inte märkt och hade inget halsband, så det var verkligen inget mer att göra. Förhoppningsvis var det en vildkatt - jag vet att det finns tusentals vildkatter i Malmö, så det kanske det gör här också. Folk märker väl sina utekatter, eller? Men hu, så fruktansvärt hemskt det var. Är.
Så en del av eftermiddagen spenderade jag däckad i soffan och tittade på när Christopher byggde med kaplastavar och barnen ignorerade det och spelade mobilspel... Dagens ungdom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar