söndag 3 september 2017

Syskonbråk

I den eviga (känns det som) väntan på att jag ska kunna använda bilderna från bröllopet har jag varit väldigt dålig på att skriva om annat. Men så har det ju också varit som vanligt att jag varit så trött så trött, dels av dålig sömn, och nu på sistone också av att barnen bråkar så mycket med varann. Jag blir så oerhört beklämd av det - både av att de bråkar med varann och av att jag bråkar med dem på grund av att de bråkar med varann...
Jag har inga minnen av att jag och min storasyster Fina bråkade med varann - det skilde 2,5 år på oss, och jag minns det som att vi alltid lekte bra tillsammans. Jag bet henne i rumpan en gång, men jag tror att det mest var för att testa, jag tror hon stod i en trappa ovanför mig, och mamma blev så vansinnigt arg på mig att jag aldrig vågade göra något så dumt igen. Det är ungefär det enda jag kan komma ihåg i bråkväg. Mamma hävdar också att vi aldrig bråkade, men det kan ju förstås vara så att hon förträngt det, men så var Fina också ungefär världens snällaste människa, så det är inte omöjligt att det faktiskt är sant. (Jag och Johanna bråkade en del däremot, men det skilde så mycket i ålder på oss att jag väl bara tyckte att hon var liten och fånig och det är lite skillnad, typ...)
Hur som helst, för mig känns det liksom främmande att bråka med sina syskon, och jag förstår inte vad de får ut av att reta varann. Christopher däremot säger att han retade alltid sin lillasyster och det var jätteroligt, så han tycker inte att det är konstigt alls. Men jag fattar verkligen inte: den som blir retad blir ju bara ledsen och arg och skriker och allting blir jobbigt - HUUUUUUUR kan det vara roligt för den som retas?!
Och slåss och puttas gör de också, hur många gånger jag än sagt åt dem att vi inte gör så i vår familj, det är absolut förbjudet.
Min kusin Beata sa i somras att hon också tycker det är oerhört jobbigt när hennes barn retas och bråkar, men att hon försöker ta det lite lugnare eftersom hon insett att de själva inte tar det så hårt (de är 13 och 10-11 nu). Jag får väl försöka se det så, men än så länge så tycker jag det verkar så oerhört jobbigt för de här små att jag inte lyckas riktigt. Och så inbillar jag mig fortfarande att jag kan få dem att sluta bråka... nån gång.

2 kommentarer:

  1. Jag har oxå tre barn tätt o i perioder har vi jättemycket syskonbråk. Sedan kommer en lugnare period så man får vila sig lite. Där är vi just nu. Tycker oxå det är jättejobbigt med bråk o ljudnivån. Kram till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, en lugnare period vore ju härligt! :) Kram!

      Radera