Tio mil till Timo

I lördags kväll skulle jag gå på konsert med min favorit Timo Räisänen i Malmö, och skulle intervjua honom också, så jag var peppad. Men på torsdagkvällen kom det ett meddelande från Timos keyboardist och producent Hans, som jag lärde känna genom Timo för flera år sen: "Malmö inställt..." Neeeej! Så vi fortsatte prata och kom fram till att det ju faktiskt inte är så fasligt mycket längre till Halmstad än till Malmö (eller nja, drygt dubbelt så långt, men vem räknar?), och där skulle de spela på fredagen. Jag tvekade länge, och för att göra en lång historia kort så blev det såhär:

Barnen hade dessutom målat en t-shirt till Timo som jag ville att han skulle få, plus att Hans tyckte att det vore trevligt om jag kom, så jag vilade lite i soffan på eftermiddagen, inväntade svärmor som kom för att stanna över helgen, åt middag tillsammans och körde sen till Kajskjulet i Halmstad.

Alfred målade Pacman-spöken, Flora en gubbe som jag tror var Timo, och Lilly målade Timo på en skateboard hållandes i en varg, eftersom hennes favoritgosedjur är en varg.

Jag möttes av Hans vid dörren, och så gick vi till logen, där Timo strax dök upp. Han blev jätteglad och tog på sig t-shirten direkt (han sms:ade mig nästa dag: "ÄLSKAR tischan!!!"). :) Han och Hans skulle just gå ut och sätta sig och sälja merch och hälsa på fansen, och Hans tog helt sonika fram en stol till mig också, så där satt jag och låtsades vara med i crewet... Alla som kom fram ville ju prata med Timo, så även om Hans tog hand om försäljningen så hade vi gott om tid att prata också - vi hade inte setts på fem år, även om vi hörts på Messenger ibland, så det var roligt att catch up, hur man nu säger det på svenska.

När en tjej kom fram med en bild på sig själv och Timo som hon tagit för nio år sen för att han skulle signera den kom jag på att jag hade en gammal selfie på mig och Timo på Facebook som jag tagit för alldeles snart exakt tio år sedan: första gången jag intervjuade Timo solo före en spelning på KB i Malmö, den 3 november 2007. Så självklart var jag ju tvungen att ta en ny bild på oss också. (Intervjun sköt vi på framtiden dock.)

Till vänster för tio år sen, till höger nu. Inte ser vi väl en dag äldre ut? (Och t-shirten är på även ute bland fansen. Förresten målade jag och min systerdotter Stella en t-shirt till Håkan Hellström, hennes idol, för femton år sen, när hon var fyra, som han också älskade och använde i flera år. Bra grej det där.)

Det kändes ju lite lustigt att sitta där med dem, men det gjorde mig ärligt talat också lite stolt. Kanske fånigt, men Timo och Hans är ju ändå idoler till mig, även om jag är kompis med dem också, så att det liksom var självklart att jag skulle sitta där medan de andra fansen bara fick en liten stund och en selfie med Timo känns ju ändå rätt stort, hur gammal och vuxen jag nu än ska föreställa att vara.

Vid niotiden var det dags för spelning – jag var väldigt tacksam över att de skulle spela rätt så tidigt, för jag hade ju en timmes körtid hem igen. Hade kollat tåg, men det sista gick klockan elva, och krävde dessutom byten, så det var inte värt. Och jag var så glad att jag åkte, för Timo är alltid ett sånt lyckopiller och energikick för mig!

Rolig är han också. :)

Och efteråt väntade jag en stund medan Timo och Hans hälsade på fansen och sålde merch igen (de gör alltid det efter spelningarna, och numera alltså även före, och jag tycker det är så fint! Det är inte många artister som kommer ut och hälsar på fansen.) och sen hängde jag kvar en stund till innan det var dags att åka hem.

Jag var lite orolig för att köra hem eftersom jag var trött redan från början och brukar vara mer död än levande vid elvatiden, och nu körde jag strax före midnatt. Men tack vare hög musik och lite choklad gick det utmärkt. :)

Somnade inte förrän efter halv tre dock, och sen blev jag väckt av Flora halv sju, så jag var ju så lagom pigg dagen efter... Men ändå: så värt det!